Det har pratats mycket om det nya Djurgården det senaste året. Ny ordförande, ny vd, ny fotbollschef och en sportslig organisation som ska bli mindre personberoende och fatta bättre beslut. Data och analys ska väga tyngre, rekryteringen ska breddas och klubben ska hitta värden på platser där andra kanske inte letar. Ambitionen är hög. Djurgården ska på några års sikt bli ledande i Norden. Det är lätt att tycka om den målsättningen. Det svårare börjar när nuet inte riktigt hjälper till att sälja in framtiden.
Efter 6-0 mot Västerås såg mycket plötsligt enklare ut. Sedan kom 0-1 mot samma Västerås och 1-3 hemma mot AIK. Derbyförlusten var dessutom värre än siffrorna. Efter 39 minuter stod det 0-3 och Djurgården hade under långa perioder sett ut som ett lag som varken visste när det skulle pressa eller när det skulle falla. Jacob Rinne har själv beskrivit hur laget hamnade mitt emellan. Adam Ståhl hade full förståelse för buropen och Kristian Lien kallade insatsen pinsam redan i paus. Det är ingen kris efter två förluster, men det är heller inte ett läge där ännu en svag prestation bara kan läggas åt sidan med hänvisning till att ett långsiktigt arbete pågår.
Maximilian Hahn har varit tydlig med var klubben står. Honkavaara har hans förtroende. Fotbollschefen har sagt att Djurgården inte tänker ändra något nu och att han skulle bli överraskad om finländaren inte är kvar även nästa säsong. Det är ett starkt besked, särskilt eftersom Honkavaara anställdes innan Hahn kom till klubben. Därmed har Hahn också gjort tränarfrågan till sin egen. Om det tidigare gick att beskriva Honkavaara som en tränare den nya sportsliga ledningen ärvt är det betydligt svårare nu. Fotbollschefen har tittat på situationen och valt att backa honom.
Det är i grunden rimligt. En fotbollsklubb som säger sig vilja bli mer långsiktig kan inte fatta beslut efter varje dålig vecka. Tränare ska inte sparkas för att supportrarna är förbannade på söndagskvällen och ett derbyresultat får inte ensamt styra en flerårsplan. Samtidigt finns det en gräns för hur långt ord som tålamod och process räcker i en klubb som Djurgården. Den gränsen bestäms inte bara av poängen. Den bestäms också av vad laget visar på planen. En förlust borta mot Malmö går att leva med. Malmö FF är fortfarande Malmö FF och Eleda Stadion är en av seriens svåraste bortamatcher. En tredje rak prestation där laget ser osäkert, passivt och taktiskt otydligt ut är svårare att förklara bort.
Djurgården har valt en väg som kommer att kräva ett visst mått av förtroende från supportrarna. När klubben plockar en 27-årig Sander Ringberg från Hønefoss i norska tredjedivisionen och fotbollschefen talar om en unik dataprofil är det en värvning som sticker ut. Det behöver inte vara fel. Tvärtom kan hela poängen med bättre scouting och data vara att hitta spelare andra klubbar missar. Ringberg kan mycket väl visa sig vara ett fynd. Jani Honkavaara har redan varit positiv till det han sett på träning. Problemet uppstår om Djurgården samtidigt inte vinner fotbollsmatcher. Då förändras hur varje sådant beslut tas emot.
Det går att sälja in en okonventionell rekrytering när laget fungerar. Det går att be om tid när utvecklingen på planen går att se. Det går att prata om processer och framtida konkurrensfördelar när supportrarna känner att laget är på väg någonstans. Om Djurgården däremot fortsätter tappa poäng samtidigt som nyförvärven kommer från marknader och nivåer som den vanliga supportern knappt följer kommer frågorna naturligt. Är det här smartare scouting än konkurrenternas eller försöker Djurgården vara smartast i rummet? Bygger man ett bättre fotbollslag eller en intressant modell? Det går inte att svara på de frågorna i augusti 2026. Det är precis därför resultaten och prestationerna blir så viktiga under tiden.
Här finns en risk för den nya ledningen. Supportrarnas tålamod med ett projekt är inte frikopplat från det de ser varje helg. Djurgården kan ha rätt i sin analys av Honkavaara, rätt om Ringberg och rätt om hela den nya rekryteringsmodellen och ändå få problem om laget fortsätter prestera som i första halvlek mot AIK. Till slut börjar människor inte längre skilja på tränaren, värvningarna och klubbledningen. Allt blir en del av samma berättelse. Då är det inte längre bara Honkavaara som ifrågasätts efter ett poängtapp. Då börjar frågorna riktas mot Hahn och mot idén om vart Djurgården egentligen är på väg. Det betyder inte att Malmö borta är någon ödesmatch för Honkavaara. Med Hahns besked vore det märkligt om en förlust på Eleda Stadion plötsligt förändrade allt. Frågan är snarare vad som händer om förlusten kommer efter ännu en insats där samma problem återkommer. Om Djurgården återigen hamnar mellan press och lågt försvar, om laget tappar organisationen vid ett baklängesmål och om offensiven ännu en gång blir beroende av att enskilda spelare löser situationer på egen hand. Överlever Honkavaara det? Förmodligen. Åtminstone på kort sikt. Överlever förtroendet för honom helt oskadat? Det är en annan sak.
Hahn har själv sagt att hans första tid till stor del har handlat om transferfönstret och att organisationen ska ses över mer ordentligt när det arbetet är avslutat. Det gör hösten viktig även bortom tabellen. Han ska bedöma vad Djurgården har, vad som saknas och hur klubben ska arbeta framåt. Om Honkavaara ska vara tränaren även 2027 behöver Hahn rimligen komma fram till att problemen går att lösa med honom, inte bara att det vore långsiktigt att låta honom vara kvar. Långsiktighet är inget värde i sig. Den är värdefull när man är övertygad om att man är långsiktig med rätt personer. Samma sak gäller supportrarnas tro på framtiden. Ingen kräver att hela Hahns Djurgården ska vara färdigbyggt två månader efter att han kom till klubben. Ingen seriös bedömning av hans arbete kan göras redan nu. Han måste få fönster, tid och möjlighet att sätta sin organisation. Det betyder inte att omgivningen slutar bedöma det som händer under tiden. Djurgården är ingen klubb där 2026 kan skrivas av medan man väntar på att 2028 ska bli bra. Det måste finnas en brygga mellan den framtid ledningen pratar om och det lag supportrarna betalar för att se nu.
Malmömatchen kommer inte att avgöra om nya Djurgården lyckas. Den kommer heller inte ensam att avgöra Honkavaaras framtid. Däremot kan den påverka någonting som är svårare att få tillbaka när det väl börjar försvinna - tron på att klubben är på rätt väg. För det är där Djurgården befinner sig efter derbyförlusten. Hahn har satt sitt namn bakom tränaren. Han har börjat sätta sin prägel på truppen och rekryteringen. Klubben ber om tålamod för ett arbete som ska ge större utdelning längre fram. Då måste det också, förr eller senare, komma tecken på att framtiden man pratar om faktiskt närmar sig.
En bra prestation i Malmö skulle inte bevisa att allt är rätt.
Ännu en dålig skulle göra frågorna betydligt fler.
