Situationen är inte särskilt komplicerad. Shamoun kommer bakom Max Larsson, sätter två händer i ryggen på honom och fortsätter framåt. Larsson tappar balansen och går omkull. Två händer i ryggen på en motståndare samtidigt som du själv kommer med fart framåt är en knuff. Frispark. Spelregler för fotboll.
Att bollen samtidigt är på väg in mot mål förändrar ingenting. Många verkar argumentera som om en spelare får göra vad han vill med sin motståndare så länge bollen är långt därifrån, men så fungerar inte reglerna. Om bollen är i spel och du begår ett regelbrott kan domaren blåsa. Det finns inget undantag för att spelaren du knuffar ändå inte hade hunnit fram till bollen.
Det är också ungefär vad Jonas Eriksson konstaterade efter matchen. Den tidigare FIFA-domaren bedömde att Kristoffer Karlsson gjorde rätt. Max Larsson hade förmodligen inte kunnat påverka bollen, men det saknar betydelse för bedömningen av själva knuffen. Simon Thern tyckte annorlunda i TV4 och kallade beslutet ”jättefel”. Fine. Man får tycka att domaren ska tillåta mer kontakt, men då är det det man ska argumentera för. Inte att bollen befann sig långt bort, för det har ingenting med saken att göra.
Det märkliga är dessutom hur snabbt just den här situationen har blivit någon sorts bevis för att Djurgården får allt med sig. För den som faktiskt har sett Djurgårdens matcher i år vet att det inte direkt har varit någon raksträcka med domslut åt rätt håll. Mot Hammarby träffade Warner Hahn Joel Asoro i ansiktet inne i straffområdet. Ingen straff. Asoro fick gå till tandläkaren efteråt och Jani Honkavaara ansåg efter att ha sett situationen igen att Djurgården både skulle ha haft straff och att Hahn skulle ha blivit utvisad. Mot Sirius satte Mohamed Soumah dobbarna i Kristian Liens vad, högt upp mot knäet. Frispark blev det, men inte ens ett kort. Låt oss heller inte glömma hemmamatchen mot Malmö i våras, där den effektiva speltiden landade på bara 48 minuter. Med de nya reglerna mot maskning hade Djurgården sannolikt fått betydligt mer tid att jaga en kvittering. Och högst troligt hade man vänt den matchen.
Sedan har vi vårderbyt mot AIK. Där behöver vi inte ens sitta och tolka reprisbilder själva. Elitdomarchefen Stefan Johannesson gick efteråt ut och konstaterade att Djurgården skulle ha haft straff när Kristian Lien föll mot Stanley Wilson. Samme Wilson skulle senare också ha fått sitt andra gula kort efter tacklingen på Matias Siltanen och därmed blivit utvisad. Två felaktiga beslut mot Djurgården i samma derby, enligt elitdomarchefen själv. I returderbyt kom nästa diskussion när Hampus Finndell träffades inne i AIK straffområde utan att Djurgården fick straff. Efter repriserna var både Nordin Gerzic och John Guidetti inne på att DIF borde ha fått den.
Poängen är inte att Djurgården har blivit systematiskt bortdömda, för det tycker jag inte heller att man kan säga. Djurgården har fått domslut med sig också. GAIS fick ett regelrätt mål bortdömt för offside i premiären och AIK fick ett regelrätt mål bortvinkat i vårderbyt. Det är riktiga domarmissar som gick Djurgårdens väg och det vore löjligt att låtsas som något annat. Domare gör fel. Ibland gynnar det Djurgården, ibland kostar det Djurgården. Så har fotboll alltid fungerat och utan VAR kommer det fortsätta hända.
Men just därför blir reaktionerna efter Kalmar så märkliga. Här pratar vi inte om en situation där regelboken tydligt säger att domaren har gjort fel. Tvärtom finns det en tydlig grund för frisparken och en av Sveriges mest meriterade före detta domare anser att beslutet är korrekt. Shamoun sätter två händer i ryggen på Larsson och knuffar honom i marken medan bollen är i spel. Det är egentligen inte svårare än så.
Vill man tycka att domaren ska tillåta mer kontakt får man göra det. Vill man tycka att Max Larsson går omkull lätt får man också göra det. Men sluta använda ”bollen var ju inte ens i närheten” som argument. Det spelar ingen roll.
