Det har pratats mycket om det nya Djurgården under 2026. Om Hampus Frisén, Maximilian Hahn, Jamestown Analytics och en organisation som ska arbeta mer långsiktigt och systematiskt. Vi har sett värvningar från nya marknader och hört om förändrade scoutingprocesser. Mycket har handlat om spelarrekrytering, vilket är naturligt. Det är där pengarna spenderas och förändringarna blir synliga. Men med det nya Pathway Program riktas uppmärksamheten mot vad Djurgården tänker göra med spelarna som redan finns i verksamheten.
Upplägget är enkelt. Unga spelare som Djurgården tror på ska få spela seniorfotboll i andra klubbar innan de förväntas konkurrera om en plats på Kaknäs. Albin Ekdal ansvarar för att hitta lämpliga föreningar och Malkolm Nilsson Säfqvist ska följa spelarnas utveckling. Maximilian Hahn håller ihop arbetet som fotbollschef. Spelarna ska få erfarenhet av seniorfotbollens konkurrens, omklädningsrum och motgångar. Utlåningar är förstås inget nytt, men Djurgården försöker nu skapa en tydligare struktur kring hela processen.
Det passar väl in i organisationen som Frisén och Hahn bygger. Djurgården ska bli mindre beroende av enskilda personer och mer konsekvent i sina beslut. Det borde även gälla akademin. En spelare kan vara framstående i sin årskull, få kontrakt och träna med seniorerna, men ändå vara långt från allsvensk fotboll. Djurgårdens huvudtränare måste samtidigt prioritera resultaten. Därför behövs alternativ för spelare som inte är redo att slå sig in direkt.
Bland de utlånade spelarna ser verkligheten olika ut. Max Croon har fått regelbundet spel i Gefle, Hjalmar Fredricson har etablerat sig i Arlanda och Vincent Larsson har spelat kontinuerligt i Enskede. Samtidigt har Bernard Eide bara fått en match i Järfälla och Carl Selfvén haft svårt att ta plats i Stocksund. Melvin Vucenovic Persson behövde tid för att komma in i Vasalund. Att hitta rätt klubb är inte enkelt. Djurgården kan ha en genomarbetad plan, men i slutändan bestämmer den mottagande tränaren vem som spelar.
Albin Ekdal menar att nio av tio spelare mår bra av den här vägen. Jag tror att han har rätt. Det finns ett värde i att lämna akademins trygghet, konkurrera med vuxna spelare och förstå att talang inte ger någon förtur till startelvan. Samtidigt får motgångar inte bli ett självändamål. En ung spelare som sitter på bänken en hel höst blir inte automatiskt bättre av det. Det måste finnas en fotbollsmässig tanke bakom varje utlåning.
Men vad händer när spelarna kommer tillbaka? Djurgården kan följa varje match och skapa individuella utvecklingsplaner, men om spelarna återvänder efter en lyckad säsong utan någon rimlig möjlighet att närma sig A-laget har man inte löst hela problemet. Då har man blivit bättre på utlåningar, men inte nödvändigtvis på att få fram egna spelare. Jag förväntar mig inte en startelva fylld av akademiprodukter, men fler måste kunna bli användbara på allsvensk nivå. Hahn ska bygga en trupp där föreningen ligger steget före och planerar för framtida behov. Där måste även de egna talangerna finnas med. Om en ung mittfältare bedöms kunna vara redo om ett år borde det påverka hur Djurgården resonerar kring nyförvärv på samma position. Ingen ska få speltid av välvilja, men det måste finnas en realistisk möjlighet att konkurrera. Annars riskerar akademin att förbereda spelare för ett A-lag som redan hunnit värva någon annan.
Det finns också ekonomiska fördelar. Lucas Bergvall visar vilka värden en enstaka ung spelare kan skapa, även om det knappast går att räkna med en ny Bergvall varje år. En akademispelare som tar plats i A-lagstruppen kan minska behovet av externa värvningar, medan andra kan utvecklas till framtida försäljningar. Alla kommer inte att spela på 3Arena, men Djurgården borde kunna få större sportslig och ekonomisk nytta av den egna verksamheten.
Jag gillar att Ekdal och Nilsson Säfqvist får tydliga uppgifter och att Hahn verkar se spelarutvecklingen som en del av den större sportsliga planeringen. Samtidigt började Djurgården inte utveckla spelare sommaren 2026. Den tidigare organisationen har lagt en viktig grund som den nya ledningen nu bygger vidare på. Det är heller inte antalet nya funktioner eller moderna arbetsmetoder som kommer att avgöra om förändringen lyckas, utan resultaten av arbetet. Pathway Program är fortfarande i ett tidigt skede och ungefär tio spelare är utlånade. Hösten och sommarens arbete har präglats av sena kontrakt och svårigheter att hitta rätt miljöer. Det får man ha förståelse för. Om några år ska det däremot gå att utvärdera vilka spelare som utvecklats, vilka utlåningar som fungerat och om fler faktiskt närmat sig A-laget.
Djurgården har ambitionen att bli ledande i Norden inom tre till fem år. Då hamnar fokus gärna på värvningar, Europaspel och ekonomiska muskler. Men en stark fotbollsorganisation måste också kunna ta hand om en 18-åring som inte får spela i Ettan och planera för en 19-åring som kanske är redo för Allsvenskan nästa år. Jag tycker att Djurgården har tänkt rätt med Pathway Program. Nu återstår arbetet med att få det att fungera. Det är inte hur många spelare som lånas ut som avgör om satsningen lyckas, utan vilka spelare som kommer tillbaka och vad Djurgården sedan gör med dem.
